Tisdag kväll.. sitter och funderar...

Alzheimers!!!

Det känns som en klocka. En klocka som går bakåt i tiden...
Pappa kan inte göra saker utan måste ha hjälp, men ändå så envis.
Att älska sin pappa är inte svårt!!! Man älskar honom för det han var en gång....
Nu tynar han sakta bort och blir ett skal. Ett skal som vi måste acceptera....
Min pappa har alltid varit en underbar och kärleksfull person och kommer alltid att vara det!!!
Hur än sjukdomen utvecklas..
Det är så jag vill minnas dej och så jag älskar dej...
Pappa du finns alltid i mitt hjärta som den personen du en gång var, och som den personen kommer du alltid vara i mina tankar...
Jag älskar dej.... 

Jag fattar inte hur en sjukdom kan vara så ond!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0