Att älska sin mamma och pappa det gör väll dom flesta människor även om man kan säga annat ibland. Fast man inte menar det...
Jag har en pappa som är 64år som har haft Alzheimers en längre tid. Han har alltid varit min stöttepelare igenom livet tills för några år sedan. Idag kan han inte gå på toa själv, Han har svårt och göra saker om man ber honom så som att öppna dörrar och dyl. Han går mer och mer till barnstadiet. de går inte att föra en dialog med honom utan att allt som hände förr kommer tillbaka. Det blir en ända stor gröt av sammanhanget.
Men vet ni? Det gör inget. så länge min pappa är glad så blir jag glad. Igår kom pappa till mitt jobb med sin ledsagare Lennart för att äta mat. Jag vart väldigt överaskad och glad över att se min pappa där. Jag så riktigt hur lycklig och glad han var över att vara ute med Lennart. de bara lyste om pappa. Jag vart nästan tårögd när jag stod där.
Oavset hur jobbigt det är för oss runt om så hoppas jag pappa att du får vara lycklig så länge du lever torts att ditt minne sakta tynar bort.
Jag minns våra underbara jakt dagar i skogen, Hur du lät mej skjuta min första tjäder.
Jag minns fortfarende hur du lärde mej att flå en abbore, jag var kanske 10-12år (jag minns det som igår) Nu är jag 28år och dessa minnen ska jag bära med mej så länge jag lever.. 
Jag kommer alltid att älska dej pappa!!! 

Tack alla som finns där och stöttar mej i mina tunga stunder, min familj och mina vänner...