Efter denna helg och vecka som gått har man tänkt mycket. Satt idag vi frukostbordet och partade med Amanda och försökte förklara att hon får ta det lugnt när hon leker med farfar. Igår så lekte dom och det var nått farfar inte förstod och Amanda säger men det fösrtår du väll. Jag såg frustrationen i pappas ögon och han vart lite lätt irriterad. Jag fattar ju att det måste vara jobbigt för pappa att inte förstå. Det ser ut som att det är på gång att få in pappa på växelvård nu i alla fall. Det känns väldigt tufft men också väldig skönt för mammas del.

Har funderat lite på det jag tycker är viktigt runt dom som jobbar med demens. Det har jag gjort eftersom jag skall prata om hur det är att vara anhörig. Nu verkar det som om jag får med en person till som kan avlösa mig i svåra situtioner under föredraget och det känns ju skönt. Jag har haft mycket tankar runt detta och har kommit på en del bra saker jag vill prata om. Jag tror att dom som jobbar med demens ser mest till den drabbade personen och inte alls till dom anhöriga, men går jag bara till mej själv och tittar så är pappa oftast glad och det är inte så stora bekymmer med pappa. Men jag tror att många behöver få frågan: hur mår du? Det tar en sekund att fråga och bara den frågan kan betyda mycket för en anhörig.  Alla frågar nämligen hur mår pappa och svaret är lätt. Han mår ganska bra för han vet inte annat! Det är ju vi anhöriga som lider och har det svårt som får se pappa sakta tyna bort. Det låter kanske egoistiskt men det är ju det som är det tuffa att se den man älskar sakta försvinna och inget finns att göra åt det. Man får bara försöka var glad åt dom roliga och bra stunderna som finns kvar i pappas liv. Det är många kvällar som tankarna kommer  och jag försvinner in i min tankebubbla och tårarna rullar ner för min kind.  Just när det är som jobbigast och allt känns hopplöst så kan det kännas som hjärtat spricker i tusen bitar och man slits mellan hopp och förtvivlan men ändå kan man inget göra. Så jag tycker att dom som jobbar med detta kan fråga den anhöriga hur mår du? Sen är det klart att man ska fokusera på den sjuka, men en sekund kan man ta och ställa frågan så den anhörig känner att det är någon som bryr sig. För som anhörig hör man oftast som sagt: Hur mår pappa/din make? Jag vet att dom som jobbar med demens och brinner för sitt jobb är fantastiska i sitt arbeta jag kan räkna upp flera stycken, men sen finns det dom som inte äns har utblidning och det tycker jag är helt slut. Jag ser ju hur svårt det kan vara att bara ta av pappa skorna men tackvare all info jag fått via anhörigcirklar, demensföreningen och demensköterskor så vet jag hur man skall handskas i en sådan situation.  Men jag tror inte att alla som jobbar med demens i Leksand vet hur man ska göra för att inte bli frustrerad själv och smitta av sig på den sjuka för det är lätt hänt att den drabbade blir arg eller irriterad för att inte förstår vad han skall göra. Jag hoppas att Leksand får upp en egen avdelning som bara jobbar med demens och att alla får en utbildning och att det bara är folk som brinner för detta som jobbar där. Alla som jobbar på Pärlan ska ha stort tack för jag vet hur duktiga ni är och jag ser hur glad pappa är när han får vara där han känner sig behövd och det betyder mycket för honom. Tusen tack till er och jag lovar att komma in och hälsa på er en dag till. För det styrker mig i mitt livslånga sorgesrbete för det är jut det de är. Ett långt arbete att försöka ta vara på det bästa i livet och försöka få barnen att få härliga minnen från sin barndom som jag en gång fick med min far…..

Jag vet att jag sagt det för men det tåls att säga igen: Jag  älskar er för allt fint jobb ni gör. Beth , Maggan och Nina ni är helt klart de bästa stöttepelarna som finns. Miljoooner kramar på er!!!