Jag sitter och skriver på min berätelse om pappa och Alzheimers som jag kanske tänker skicka in till ungaanhöriga. Tänkte lägga in ett utkast av en del och kanske lägger ut hela senare. Om ni vill gå in och läsa andras berätelser är det bara att gå in på länken till ungaanhöriga längre ner på min sida...

När jag fick reda på att pappa fick Alzheimers så tänkte jag jaha, Alzheimers sa mig ingenting. Pappa fick Alzheimers redan i 50års ålder men vi fick inte reda på det fören han var 59år. Pappa har alltid betytt väldigt mycket för mig. När jag har haft problem i livet har jag alltid kunnat berätta det för honom. Nu när jag förstår innebörden med Alzheimers så förstår jag att det är något hemskt som inte ska behöva drabba någon. Det värsta är att det är ju nu han skulle ha börjat leva livets glada dagar när han skulle ha fått pension. Istället är han lika förståndig som en 4-5åring. Pappa är ju i alla fall glad jämt och inte arg och elak som vissa kan bli. Men var tog min riktiga pappa vägen? Han försvinner mer och mer och snart finns bara ett skal, ett skall av tomhet som inte förstår vad man säger. Det jag skriver nu kanske låter hemskt men jag önskar att när pappa inte kan säga mer än bara ett par ord drabbas aven annan sjukdom så han får somna in. Jag ryser bara jag tänker på det men det liv han lever är inte ett liv värt att leva. Jag vet varken ut eller in om jag själv orkar se pappa som bara ett skal. Ni ska veta att min pappa har alltid funnits där för mig och nu måste jag finnas där för honom. Jag vill ge honom all den kärlek jag kan och orkar men hur ska man orka själv. Jag ser ju att pappa har det bra men vi anhöriga då. Vi lider lider för att vi måste bevittna våran älskade pappa/make sakta tyna bort. Jag förstår att dom säger att det är dom anhörigas sjukdom men det här det önskar jag inte ens min värst fiende.