Har suttit en lång stund här framför datorn och funderat på vad som igentligen hänt detta år. Det har hänt så mycket. Satt och lysnade på radioprogramet som vi var med i och tårarna ran. (Det finns på bloggen om ni klickar på april månad och blädrar ner så kan ni lyssna) Jag har varit med i media och fått vitsippepriset men det är inte en människa som gör allt, för tilllsammans är vi starka...
Men det är inte det jag grunnar så mycket på utan just pappa! Det har gått så fort det sista. Jag saknar honom så grymt mycket. Det är så det skär i hjärtat. Han är värkligen inte kvar längre, Han vet inte vem jag är och det är med vemod och smärta jag besöker honom. Att se sin pappa 65år vara som ett barn igen och inte klara någonting kan vara så fruktansvärt jobbigt! Att vara den som ska vara den starka länken att stötta och föröka att leva i nuet, Att se dom fina stunderna och dom ljusa ögonblicken! Det kan vara så fruktansvärt svårt! Men saknaden är nog ändå värst. Jag vet inte om jag vill se det gå så mycket längre. Jag vet inte om jag klarar att se pappa ligga i sängen som ett kolli och inte klarar av att gör någotr alls. Jag har ofta tänkt var finns nödbromsen jag skulle vilja ha dragit iden för länge sen.
Det är klart att jag är glad, glad att pappa alltid är glad och positiv men varför ska det gå så fort!