En morgon som vanligt

Har suttit här på morgonkvisten med en kaffekopp i handen och funderat precis som pappa gjorde när jag var liten. Livet har verkligen förändrats på 8-10 år inte bara för att man själv är pappa utan att min pappa har blivit sjuk och jag har flyttat in i föräldrahemmet.
Jag kan sitta här och känna saknaden av både pappa, farmor och farfar. Det är klart att det är livets gång. Vi föds och vi dör så är det ju men just att sakna pappa är något helt annat en att sakna farmor. Det är väll det att man ser pappa och farmor har ju varit död ett tag. Jag väntar verkligen på att det ska komma ett botemedel snart. Det är klart att jag förstår att det är förstent för min pappa men varför ska andra människor behöva lida med sin släkt och vänner?
jag  saknar våra stunder och allra mest våra konversationer. Tänk om vi kunde prata en lite stund. att få veta hur de u ser på allt.
Nej jag måste försöka komma tillbaka till livet nu och sluta tänka. Dax att kliva av den vilsna stigen för denna morgon och ta hand om mina barn och glädjas med dom istället....

Tack för mig...

Kommentarer
Postat av: [email protected]

Jag känner igen mig i det du beskriver, det gör nog alla anhöriga på något sätt. Att stundvis känna så infernalisk saknad och önskan om att saker och ting vore annorlunda. Att man fick sin förälder, fru, make mm tillbaka, åtminstonde för en liten stund. Bara en liten stund så hade jag varit nöjd. Men vi inser även att det inte går och att livet faktiskt rullar på. Precis som du så får jag ofta säga till mig själv på skarpen. Nej, nu e det bra. Nu går vi vidare. Fortsätt kämpa på och ta hand om dig och dina nära och kära. Kram, Vesna

2011-02-17 @ 13:42:19
URL: http://vesnas.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0