Nu sitter jag här igen. det har blivit lite mer och mer sällan. Pappa och mamma kommer hit och tar en fika med mig och barnen i eftermiddag. Det ska bli roligt men även lite jobbigt psykiskt. Det är ju så att jag har accepetrat allt nu och gått in i en fas där jag bara tycker att det är för jävligt att det skulle bli så här och att det liv pappa lever är inget liv värt att leva. Men när jag träffar pappa så tycker jag det är jobbigt psykiskt för jag ser ju min pappa stå där men han finns ändå inte längre kvar, Det är ett skal med en person som jag kanske om jag har tur känner igen ett par sekunder under en timmes prat. Jag tror och jag hoppas att jag en gång i livet kommer att få kunna prata med min friska pappa. Jag är inter religös eller nått liknande men man måste ha en tro och det tror jag att alla människor har någonstan där inombords. Jag tycker att jag sörjt och varit ledsen i en tid så lång men igentligen är det inte alls länge. För pappa har de ju gått så fort så man han ju inte vara med.

Nej nu ska jag försöka vara lite med mina barn och leka med dom. Jag vill ge dom all den tid jag kan. För där går allting så fort oxå. Jag ville bara säga att ni får ursäckta min stavning och så men jag har alltid haft svårt att stava och så men jag hankar mig fram ändå. Det är tur vi har Beth med i styrelsen i demensföreningen annars skulle de inte vara så bra skrivet på våra möteprotokoll. ;)