Då var man på benen igen. det har varit en tuff vecka med magsjuka och fökylning men nu känns det mycket bättre. Pappa kom hem i måndags men jag har inte vågat mig dit och ska väll lugna mig till efter helgen.
Nu längtar jag bara till all snö är borta och jag kan ta fram fiskespöt igen. Jag hoppas att det blir en fiske resa till idre i sommar så man kan få uppleva gammla minnen från de man var liten. Jag tänker ofta på när vi var där uppe tilsammans med moster och kjell. Just för tillfället känns det som att jag har gått över i en fas där jag bara känner tomhet efter pappa. Jag känner mig varken ledsen eller förvirrad som det har varit förr. Det har varit så en tid och jag vet inte varför det blivit så. Ibland får jag lite skuldkänslor över detta. Det är klart att jag saknar pappa men det är som att huvudet försvarar sig igenom att slå bort dom tankarna. Låter säkert jätte konstigt men så har det blivit. Jag vill ju fortfarande vara med pappa och se att han mår bra och så och då kan det ju bli jobbigt för då kommer känslorna men när jag är hemma och så känner jag bara en tomhet. Att förklara känslorna är jätte svårt när man ska berätta om dom. Detta är ju trotts allt en resa där man kanske måste förbereda sig lite på vad som komma skall. Jag tror att det blir lättare att tackla om man gör det och tänker ett steg längre hela tiden. Det kommer ju att bli hem på heltid och det är väll sista hållplatsen i livet. Jag försöker se allt ljust i pappas liv. Han är glad och lycklig där han är nu i sjukdomsfasen och de är man ju otroligt glad för. Det är ju så att mitt liv kretsar mycket kring pappa och jag villl bara att han ska vara lycklig!