En dag med svallande känslor
Jag måste säga att det är tur att jag valde att skriva på bloggen och prata öppet om min pappa och inte stänga in allt som jag gjordet till en början. Det hade aldrig fungerat och jag har träffat en del ungdomar som reagerat exakt lika dant som jag och vill inte prata om det men man orkar inte bära det inom sig. Ut med det bara annars blir livet som i en bubbla och man skyddar sig och stänger in sig...
Hej!
Det är bra, att du har hittat ett hanteringssätt, som passar dig, men jag undrar ofta, hur din mamma mår. Har hon någon att prata med? Vill hon prata eller stänger hon in sina känslor? Jag var öppen från tidigt i min mans sjukdom och har fått mycket stöd från både grannar och släkt. Nu är min man borta och en annan sorg har tagit vid. "Vi hade ju kunnat ha det bra i många år till", tänker jag, men vi rår inte över sjukdomen. Min tröst har varit, att vi hann få många fina år tillsammans och att våra barn hann bli vuxna. Förstår din sorg, men önskar att du orkar glädjas åt allt det fina, som du hade med din far.
Styrkekram
Min käre mamma hanterar detta bra vi kan pratat om allt och banden mellan mig och mamma har vuxit allt starkare. Hon har haft många tuffa år men nu är hon en helt ny människa. Jag är så glad över att hon lyssnade på oss och fick hjälp i tid annars hade hon aldrig orkat.. Kramar