Ett besök hos pappa

Jag bara kände att jag vill skriva av mig lite.Nu kommer det en del tankar och funderingar som poppar upp i skallen varje gång som jag har träffat min pappa.

I Tisdags var jag och träffade pappa. Det var med tunga steg jag gick mot entrén. Jag hade en stor klump i halsen och jag hade mycket som for runt i mitt lilla huvud. Kommer pappa känna igen mig idag da? Jag slog port koden och öppnade dörren. Väl innan för dörren tog jag några djupa andetag och tog sikte på pappas rum. Jag tittade försiktigt in genom dörren och såg att pappa låg på sängen och vilade sig. Jag gick in och satte mig på sängkanten och sa: - Hej pappa känner du igen mig. Var på jag möts av en tom blick som tittar på mig och pappa säger: -Nej!
Att mötas av denna blick och se att han inte vet vem jag är det är så hjärt skärande och så jobbigt att jag inte vet vad man ska ta sig till. Jag försöker alltid att ta någonting bra ifrån varje gång jag är hos pappa. Någonting som jag kan spara uppe i hjärnkontoret. Men att hitta nått är inte alltid lätt. Denna gång så trodde jag nästa att pappa var frisk dom första 20 sec. Pappa sa bara inte, att han inte visste vem jag var utan han fortsatte en mening som vart helt rätt och riktig. Det har jag nog inte hört på ett år. Det var nästan så jag hamnade i chock. Jag kommer inte i håg vad han sa just nu men det var något positivt för mig och jag tar det till mig.

Efter detta besök så blir det jätte mycket tänk och jag går omkring ofta för mig själv och grublar på frågorn man aldrig kan få svar på. Varför? kommer det snart va över? Hur mycket förstår pappa? Varför kan man inte få en minut av sin friska pappa och få säga det man vill?

Vet ni idag ska jag åka till mitt lilla andningshål för att få lite ny energi. Prata av mig med min bästa kompis som ger mig stöd här i livet. Även om jag har en sambo som är jätte förstående och är det bästa som finns på denna jord så besparar jag henne att behöva lyssna på mig när det är tungt med tankar och så. Jag vet att hon lyssnar och så bara jag vill men för mig så känns det bättre med min bästa kompis.

Vi hörs snart igen.... 



Kommentarer
Postat av: Anonym

Hej!

Kikar in här då och då och undrar hur det går för dig/er. Förstår ju, att det är jobbigt, när du hälsar på din far. Det finns ett sätt, att göra det lite lättare. Fråga inte om han känner igen dig! Tala istället om vem du är och din far håller säkert med dig. Då slipper han undra och bli bekymrad. Detta råd fick jag av en kunnig person och jag delade med mig av det till alla våra besökare. Om jag var med, när de kom andra, presenterade jag dem.

Önskar innerligt, att han får bra vård och stimulans och jag önskar att även du mår bra.

hälsn. Aite

2012-05-13 @ 23:53:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0