Jaha, då har snart en vecka till gått sen jag skrev på bloggen.

Pappa kom hem i måndags och jag var och hälsade på då och i morgon tänkte jag att jag att jag skulle dit igen. Det var lite tufft att se pappa under den tiden han varit inne på avlastning så tyckte jag det var jobbigt och vänta på att han skulle komma hem och nu tycker jag att det är jobbigt att se honom. Han har fått börja med blöjor när han var inne och det känns fruktansvärt. Han kan fortfarande gå på toa men ändå åkte det på blöja för att han inte kan säga till själv. Jag måste säga att det svider i mej nått fruktansvärt att få reda på det även om jag vet att det ser till hans bästa. Jag innbillar mej oxå att pappa blivit sämre när han har varit inne. Vet inte riktigt om han känner igen mig. Det är så frustrerande och hjärt skärande så jag vet inte riktigt var jag ska göra av känslorna. Varför ska allt behöva vara så här? Allt jag vill nu är att vara mer med min pappa annars kommer jag att ångra det när det är försent, det vet jag... så imorgon ska jag vara med han så mycket jag orkar. Det är klart att det är jobbigt för både psyket och hjärtat att var med en som varit ens stöd igenom livet och som bara försvinner...



Pappa du finns i mitt hjärta som den fina människa du en gång var trotts att du har mer och mer svårt att klara dej på egen hand. Behöver du en klippa att luta dej imot när det stormar så ska du veta att jag alltid finns. Jag älskar dej och jag kommer alltid finnas här för dej som du har funnits för mig. Du stälde alltid upp när jag var ledsen och du hjälpte mej när jag hade problem. Tillsammans kunde vi flytta berg och det kan vi än, även om jag måste vara styrkan för oss två men jag finns här för dej...

Jag har inte hunnit med bloggen på en vecka eftersom det varit så mycket pyssel hemma och så, men nu sitter jag här igen. Jag har saknat pappa så mycket nu när han är inne på växelvård men på Måndag kommer han hem. Eftersom pappa ska vara inne på växelvård under jul och kommer bara hem julafton så vill jag viga tiden som kommer till att vara så mycket jag kan med honom. Därför har jag sagt ifrån allt julfirande med släkten. Det är ju inte säkert att han kan vara med nästa jul, vad vet man. Det är klart att jag alltid önskat att få åka ner till Blge med min familj en enda jul och jag hade trott att så skulle fallet bli i år, men jag känner att jag vill bara vara med pappa och jag hoppas att all släkt och vänner förstår de, Jag känner mig lite skamsen och tycker att det är svårt att säga nej men jag måste få göra så i år iallafall, jag vill följa mitt hjärta. Vi har fått så mycket beröm för det lilla föredraget vi höll på hemtjänstenshus och jag mår så mycket bättre över att få veta att det var omtyckt. Om en stund skall jag åka till Blge och gå på en temakväll om Alzheimers, det ska bli spännande desutom får jag träffa Mattias igen. Jag pratade med honom i förgår och han kännde sig lite nedstämd och han berättade varför. Om ni vill veta varför så tycker jag att ni ska läsa om det på hans blogg och stötta honom. Han behöver det, Jag vill inte att han ska sluta med det han håller på med. Han har hjälpt mig så mycket, bara igenom att finnas. Kom igen Mattias vi behöver dig!!! Nej nu måste jag åka om jag ska hinna. stora kramar på er alla som följer mig på bloggen..

Det är så skönt att ha fått prata inför alla på Hemtjänstenshus och nu känns det som att detta vill jag göra igen. Jag skull bara vilja jobba med detta och anhöriga i framtiden, även om det är jobbigt stundtals så känns det som jag hjälper mig själv och så gör jag det mycket för pappas skull. ´Nu är pappa inne på växelvård och tankarna florera just nu mycket kring detta. Som jag skrev förut så visste han ju inte ens att jag var hans son och han hade inga barn sa han innan han åkte in. Jag hoppas att han minns mig när han kommer hem om två veckor. Annars kommer jag gå en ännu jobbigare tid till mötes mycket snart. Jag försöker hela tiden förbereda mig på att det kan gå fort men det är svårt. Mitt huvud säger förbered dig på det värsta men mitt hjärta säger nått helt annat. Tack alla ni som ville lyssna på oss på hemtjänstenshus. Ni gör ett underbart jobb med alla dessa sjuka. Tusen tack för att ni finns....

Det var helt underbart bemötande under eftermiddagen på hemtjänstenshus. Jag har igentligen mycket att smälta men det känns som en befrielse att få berätta mina tankar och upplevelser för dom som jobbar med de. Allt gick underbart bra och jag är glad att jag inte fick blöta ögon. Det är ju klart att det inte gjort nått om jag fällt en tår för man är ju inte mer en människa. Jag hopppas verkligen dom var nöjda och jag har ju gjort det bästa jag kunnde tillsammans med min bror förstås. Han ställde verkligen upp för mig och pratade lika mycket som jag. Han är en riktig klippa att luta sig i mot när det är svåra stunder i livet. Jag var upp och hälsade på pappa innan jag åkte hem eftersom han börjar sin växelvård i morgon. Det var jobbigt för han viste inte riktigt vem jag var först och sen så hade han inga barn. Det är första gången han säger så. Jag hoppas verkligen att han vet vem jag är när han kommer från edshult om två veckor. Nu har Amanda ropat i från badrummet att jag ska komma och bada flera gånger, så det är väll bäst jag gör så... Tack alla vänner där ute....

Har funderat på att klippa i hop en film och lägga upp om Alzheimers men jag vet inte riktigt. Har suttit och lekt idag och så här blev det. Det kanske blir en film av det hela...

Här kommer en länk som jag fick igenom Mattias. En film om Alzheimers som ligger uppe till den 19/11-2010 så bäst ni skynadr er att titta. Jag satt och tittade på filmen och tårarna rullade ner för kinderna. Gå gärna in och titta men skynda er för den ligger bara uppe i 7 dagar till....

http://www.ur.se/play/157627

I går jobbade jag i 11,5 timmar och på jobbet satt jag och fundera på jobbet vad jag vill göra i framtiden. Jag har ju grunnat på detta i några dagar och kommit fram till att jag skulle vilja jobba med demens på något vis och kunn hjälpa andra i samma situation som mig. Bloggen kan vara en bit på vägen men skulle vilja göra något större och mer betydelsfullt och inte bara för mig. jag har haft full rulle denna vecka och denna helg ska börja gå igenom allt inför måndagens föreläsning så det sitter och så jag känner att allt sitter som jag vill ta upp. Tänkte jag skulle ta våran lille valp och hälsa på pappa i dag. 


Snön bara yr utanfö fönstret och jag ser fram i mot en lugn helg med barnen. Tänkte vi skulle ha en härlig helg tillsammans. Linda jobbar i helgen och de kan ju vara lite trist. Just nu har jag tre vovvar hemma då vi tar hand om en av min kompisars vovve oxå. Det kan ju lite rörigt med två valpar och en 4 årig vovve hemma här men det ska nog gå bra. Jag måste då säga att det är skönt att vara ledig i dag. Nej får väll ta och äta lite frukost och åka en vända till Mamma och pappa... Stora karmar på er alla..

Jag sitter här och tittar ut i det fina snölandskapet utanför fönstret, snön bara yr och jag har ingen lust att gå ut. Men man måste väll som sagt var. I allafall om man ska til jobbet. I dag är en sån där dag man inte har lust eller ork med någonting. Det är väll bara att pila iväg till insjön och träffa arbetskamraterna så allt blir klart inför i morgon, sen kanske det blir dax att skotta lite snö. Nej jag får väll sätta fart klockan är ju faktiskt halv tio och om jag ska hinna före lunschen så är det ju lite brottom. Vi höres nog ikväll... kramar på er...

Hej i dag har jag varit och pratat växelvård och det känns skönt på sätt och vis att mamma ska få hjälp. Har suttit och funderat inför mitt lilla föredrag nästa vecka och konstaterade att jag måste skriva en lietn berättelse om hur allt är och varit. Jag har i alla fall knåpat i hop lite om hur jag upplever det och hur jag känner, för detta ska ju handla om mej och hur anhöriga har det. Jag ska inte andvända allt jag skrivit i föredraget men jag ska ha denna historia som bas och även lägga till en massa. Kommer att prata om det utan pappar men med lite stöd ord så det kommer nog att se helt anorlunda ut och jag tar det lite som det kommer.  Så jag tänkte att jag lägger in den här så får vi se lite hur det blir om jag andvänder den eller ej. Det kommer nog och utvecklas mycket under veckans gång.

Föredrag Hemtjänsten

15\11-2010

 

 

Info: Pappa 64år, fick alzheimers diagnos strax innan 60års ålder men läkarna trodde han fått det runt 50år ålder.

Vi upptäckte det då han börja ställa vatten runt huset och var rädd för elden. Det var ju små men tydliga tecken som dock man ej reflekterade på. Dessa tecken hade jag nog reagerat på i dag tack vare att jag vet så mycket mer om det i dag.

Jag tyckte det var tufft i början att se pappa så virrig och han vart mer och mer virrig. Han började gömma saker han var rädd om, Saker som vi sedan fick leta efter då han inte visste var dom var. Han kunde lätt hålla i en sak och lägga den på ett ställe och fråga efter den minuten efter. Jag som anhörig skämdes då i detta skede över min pappa. Jag tänkte alltid vad ska mina kompisar säga och vad ska min flickvän tycka. Vi fick i alla fall tillslut beskedet Alzhimers och Jag regerade inte så mycket på det då. Min mamma förklarade och sa: Ja men det är inte så långt gånget och han kan fortfarande leva ett normalt liv. Jag trodde ju på henne och hoppades att broms medicinerna skull hjälpa. Det var inte förens jag såg att det gick allvarligt utför jag fattade allvaret i det, Pappa kommer inte bli frisk igen. Jag började att sluta allt inombords tills en dag då det bara sprack. Det är först nu jag förstår hur jobbigt detta är för en anhörig och hur mycket det egentligen betyder att få prata om det. Jag har ju själv behovet att få prata om det, annars orkar jag inte. Egentligen orkar man inte heller men vad ska man göra man kan inte bara lägga sig ner och dö.

 

I dagens läge är det ganska bra med pappa, han är glad och sällan arg även om det händer. Han är nere på en 3-5 åring i sättet att vara, men huvudsaken är väll att han är glad. Det finns så många gånger jag har tänkt att om jag kunder prata med min friska pappa bara få en minut eller två så skull jag kunna offra allt för det. Att bara få berätta hur mycket han betytt för mig och hur mycket jag älskar honom. Det är nog det jag ångrar mest av allt att jag inte sagt det mer. Därför så brukar jag säga som kock att man ska aldrig snåla på kärlek och grädde, Och det är nog sant det. Om jag tänker på allt jag lärt mig runt pappa och sjukdomen Alzheimers så förstår jag att han inte har det lätt. Han ser allt gånger tre, Tänk bara när han går in i ett rum där det är 4 personer så ser upplever han det som 12, Och bara det att sitt med pappa och prata en timme när mamma ska klippa sig. Ja det är ju för han som att sitta i tre timmar inte undra på att han efter en Halv timme börjar att undra var mamma är och varför allt tar sådan tid. För han är det ju som att sitta i en och en halvtimme. Han brukar även tjata om att man kör så fort, Tänka bara att du kör 70km och han upplever det som 210km läskigt kan man tycka. Jag vet nu inte om det är så med hastigheten men om det är så blir jag inte förvånad om han blir rädd och då är det ju inte konstigt att han säger att mamma kör som en biltjuv.

 

Det värsta med Alzhiemers och demens över huvudtaget är att jag tycker att det är dom anhöriga som får lida. Alla måste få prata om det och därför tycker jag att när man frågar en anhörig hur den drabbade mår, Var aldrig rädd att ställ följd frågan, hur mår du själv? Det spelar ingen roll om tårarna kommer på den anhörige för det kan vara just det som behövs, Att få lätta sitt hjärta det finns ingen som kan sätta sig in i hur den anhörige mår. Jag sitter ofta hemma och slits mellan hopp och förtvivlan, tankarna snurrar och far och jag vet inte om hjärta ska spricka. Då har jag i alla fall min blogg att skriva av mig på för det är just det som behövs, det behöver komma ut. Att älska sin pappa gör mycket ont när du ser han sakta sakta försvinna från det han en gång var så måste allt ut någonstans annars skulle det nog gå åt skogen, åtminstone för mig! Allt är ju faktiskt som en trappa utför, man ser hur han försvinner mer och mer tillbaka till barnstadier som mina barn nu sakta går förbi. Mina barn blir äldre i sättet än min egen pappa, Det tycker jag egentligen är fruktansvärt att uppleva. Pappa är ju vuxen men beter sig som ett barn och kan ej klä av\på sig och inte ens gå på toaletten själv. Han pratar osammanhängande och har stora problem när han vill få fram någonting som han vill säga, oftast blir det en blandning av nutid och dåtid i en enda röra. Mitt hopp står i dagens läge att det ska komma en medicin som hjälper och botar Alzheimers så ingen får uppleva det jag upplever. Det finns många tunga stunder i mitt liv som jag bara gråter och kroppen spelar mig ett spratt och tankarna far runt. Men det finns ingen som är så stark att dom orkar med detta. Det är tur att jag har en underbar familj som stöttar mig igenom detta.

 

Det är ju klart att det har uppstått komplikationer mellan min äldsta dotter och farfar också. Det är svårt att förklara för en 4 åring att farfar är sjuk och inte förstår allt man säger. Sist så var det lillasyster som försökte klättra på farfar och farfar förstod inte vad hon ville. Då säger Amanda min äldsta, att det förstår du väll Tindra vill klättra. Då såg jag att det var ju svårt att förstå för farfar, och han vart lite irriterad över detta och det har jag ju lärt mig att man ska alltid förklara saker i känslor för en Alzheimerssjuk. Vad Man en gör så ska man aldrig säga till en Alsheimerssjuk att det förstår du väll. Det är klart att dom blir frustrerade, Det skulle även jag bli om någon stod och sa: Men det fattar du väll, om jag inte förstod. Det måste ju vara fruktansvärt att inte förstå ordens mening. Att behöva se sin pappa frustrerad över att han inte förstår kan vara oerhört påfrestande mentalt, när man lever uppe i detta, och då försöka förklara vad man menar kan vara jätte jobbigt för en anhörig. Jag själv har börjat lärt mig att hantera dessa situationer och försöker prata i känslor. Som t.ex Om Pappa skall sätta sig och äta kan det ju ta tio minuter innan man får ner honom på stolen, om man bara säger: sätt dig där så ska du få mat. Men om man tar det i känslor och säger: Kom och sitt ner här så ska du få något varmt och gott i magen som gör dig glad och varm så brukar det ofta gå mycket lättare. För då förstår Pappa känslorna i meningen och fattar att det är något positivt som kommer att hända.

För att få någorlunda trivsam tillvaro i mitt liv brukar jag ju då som sagt blogga och prata om det jag upplever, annars skulle jag aldrig orka. Så jag tror att det är det man behöver göra för att orka som anhörig. Om man bara stänger in sig i sin ensamhet så tror jag att man förstör sitt liv totalt som anhörig. Sen gäller det naturligtvis att ta vara på det stunder som är bäst med sin sjuke inom familjen. Det finns ju faktiskt dagar då pappa är helt underbar och ganska klar. Det är ju lite konstigt att det går så mycket i vågor och vissa dagar är väldigt bra och pappa kan vara med mer och förstå mer av det som händer och sker. Dom dagarna brukar jag ta vara på och glädjas åt mer en nått annat i mitt liv, även om dom är få. Jag hoppas bara att pappa får ett så bra liv av det som finns kvar och att han slipper lida alltför länge. Han går ju faktiskt sakta mot sin slutdestination och jag hoppas att han förstår hur mycket jag älskar honom. Jag säger som jag alltid sagt, hoppas allt går fort på slutet så han inte behöver lida alltför länge och att vi slipper se honom skjutsas mellan sängen och matbordet som ett kolli. För det orkar jag nog inte uppleva. Han är trotts allt bara 64år.


Stora kramar på er alla....

Har suttit vid datorn här en stund och tänkt! Jag satt här för en stund sen och läste Mattias inlägg (sms) för tredje gången och det han skriver är han inte ensam om att tänka. Jag har miljontals gånger tänkt tanken om att jag skulle vilja prata en sista gång med min friska pappa. Jag skulle kunna ge allt för att få göra det. Bara få berätta hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag saknar honom som frisk. Varför ska det behöva drabba någon över huvud taget.

Jag har bara suttit här vid datorn och stirrat rätt in i väggen och låtit tankarna få snurra. Det är så fruktansvärt jobbigt. Det känns som allt ska brista och allt är hopplöst. Jag hoppas bara att allt blir bra när han kommer in på växelvård. Det skrämmer mig lite för dom säger att allt brukar gå så fort när dom kommer in. Jag är rädd inombords och vill inte att allt ska gå fort. Just nu slits jag mellan mina tankar fram och tillbaka och vet inte riktigt på vilken fot jag ska stå på. Pappa måste få ett värdigt slut av livet i väntan på sista resan. Min stöttepelare i mitt liv har försvunnit och nu ska jag vara en för mina barn. Jag försöker med det så gott jag kan men ibland är det svårt när man bara har pappa och mamma i huvudet. usch vilken fredag med tankar som bara snurrar och snurrar.

Jag ska ta och gör något annat så jag kan bli lite gladare....
Ta hand om er och dom ni älskar, glöm aldrig dom ni älskar...
(vill ni läsa Mattias blogg så har ni länken här på min sida)