Jag ber om ursäkt men det hinns inte med bloggen så mycket nu när sommar är på gång. Nu är det full fart med gräsklipparen och andra viktiga saker. Jag såg att jag fick ett fint svar för två inlägg sedan och jag vet att man aldrig ska fråg saker. Men tyvär kan jag tycka att det är svårt att låta bli. Här om dagen var jag in till pappa och jag sa precis som många föreslagit. Hej här kommer jag det är Tobias. Jag fick en blick och jag såg att han inte förstod. Ja sa han bara men jag vet inte om jag finns kvar i minnet alls längre på pappa. De gör ju att det känns lite extra jobbigt att hälsa på dock att jag alltid för söker ta vara på dom fina ljusglimtar som finns. 

Jag Tänkte jag skulle berätta lite vad vi syslar med i demensföreningen nu.. Jag försöker få in lite extra pengar för jag önskar att vi kan gör mer för alla drabbade och annhöriga. Så nu strax ska jag förnya en annons strax och hoppas på mer respons där. Jag har lite ideer som jag vill uträtta till hösten men till detta behövs ju lite pengar och jag hoppas att vi kan lyckas med någon krona i år..


Om du vill stödja oss med en gåva står vårt plusgiro konto 608 21 64-2 alltid till förfogande;)

Nej nu ska jag fixa med annonsen.. Höres snart  

Att hämta kraft ibland behöver vi alla. Jag har mitt eget lilla vattenhål. Igår bar det av igen för att få lite styrka och energi tillsammans med min bästa kompis. 
Vi satte oss i bilen och styrde vå kosa väst över och jag var glad och sprudlade av energi. Det var så länge sen vi var iväg ensamma och gjorde denna tur tillsammans. Jag hade vässat varenda krok och laddat med fiske filmer hela vintern. Det var helt underbart att få lägga i båten och ta de försat årtagen och höra vattnet slå mot båtens kanter. Jag satt och tänkte på hur det var när jag och pappa åkte ut som liten. Han tog alltid med mig ut på dessa turer. Vi började fiska och spänningen började infinna sig men inte ett napp över en timme. Är vi ute för tidigt? Nej inte med denna kännsla i kroppen kan det inte vara för tidigt. Men hoppet är ju det sista som försvinner från en fiskare. Jag sa till min vänn.
- Vi tar det vanliga stället där dom stora står när vi ändå är här. Svaret lät inte vänta på sig. -själv klart!
Vi siktade på våran hämliga vik. Äntligen framme så lät inte resultatet vänta på sig. Två kast och det börja rycka i spöt och den första riktiga fiske turen förvandlades från fiasko till en trevlig tur. Källman säger: -Du den är stor. Ja den var iallafall 87cm lång och en hyfsad start på denna fiske säsong. 


Första turen slutade med 5 gäddor och 3 bom hugg. Men nu är det igång iallafall.
Första metar dagen 2012 vart våran första riktiga fiske tur för i år och gör att jag känner att jag får lite mer energi och orkar lite mer. Fisket med min bästa kompis Källman ger mig styrka och ger mig mer energi och han är en kompis som värkligen bryr sig när man behöver en vänn och någon att prata med..

En bra start på sommaren år 2012

Vi höres snart..  

 

Jag bara kände att jag vill skriva av mig lite.Nu kommer det en del tankar och funderingar som poppar upp i skallen varje gång som jag har träffat min pappa.

I Tisdags var jag och träffade pappa. Det var med tunga steg jag gick mot entrén. Jag hade en stor klump i halsen och jag hade mycket som for runt i mitt lilla huvud. Kommer pappa känna igen mig idag da? Jag slog port koden och öppnade dörren. Väl innan för dörren tog jag några djupa andetag och tog sikte på pappas rum. Jag tittade försiktigt in genom dörren och såg att pappa låg på sängen och vilade sig. Jag gick in och satte mig på sängkanten och sa: - Hej pappa känner du igen mig. Var på jag möts av en tom blick som tittar på mig och pappa säger: -Nej!
Att mötas av denna blick och se att han inte vet vem jag är det är så hjärt skärande och så jobbigt att jag inte vet vad man ska ta sig till. Jag försöker alltid att ta någonting bra ifrån varje gång jag är hos pappa. Någonting som jag kan spara uppe i hjärnkontoret. Men att hitta nått är inte alltid lätt. Denna gång så trodde jag nästa att pappa var frisk dom första 20 sec. Pappa sa bara inte, att han inte visste vem jag var utan han fortsatte en mening som vart helt rätt och riktig. Det har jag nog inte hört på ett år. Det var nästan så jag hamnade i chock. Jag kommer inte i håg vad han sa just nu men det var något positivt för mig och jag tar det till mig.

Efter detta besök så blir det jätte mycket tänk och jag går omkring ofta för mig själv och grublar på frågorn man aldrig kan få svar på. Varför? kommer det snart va över? Hur mycket förstår pappa? Varför kan man inte få en minut av sin friska pappa och få säga det man vill?

Vet ni idag ska jag åka till mitt lilla andningshål för att få lite ny energi. Prata av mig med min bästa kompis som ger mig stöd här i livet. Även om jag har en sambo som är jätte förstående och är det bästa som finns på denna jord så besparar jag henne att behöva lyssna på mig när det är tungt med tankar och så. Jag vet att hon lyssnar och så bara jag vill men för mig så känns det bättre med min bästa kompis.

Vi hörs snart igen....