Detta några ord jag skrev för ett halvår sen när jag var lite under isen och jag tycker dom orden beskriver så bra hur en anhörig mår en dålig dag. Jag skriver ju mycket om mig och min pappa för att förhopningsvis kunna sätta i hop till en bok och detta är en text ur detta matrial. Ni ska veta att idag är det mycket bättre även om det finns svackor i mitt dagliga liv men jag tror att det kan kännas så här för många unga anhöriga!



Jag har vandrat outgrundligt i en tid så lång.
Jag har famlat i mörker utan att finna något.
Jag har gått på smala och brokiga stigar.
Jag har mött min största fasa, jag har förlorat någon som jag älskar.
Det är en svår tid att gå till mötes och man vet inte vad man ska stödja sig på. Han som en gång var min pappa har försvunit och finns bara som ett skal kvar. 
Den bistra saningen äter sig in i bröstet och bildar ett svart hål i hjärtat!
När kommer denna smärta sluta? Kanske vid endhållplatsen dit vi alla ska vandra!
Pappa jag älskar dig!