Efter denna helg och vecka som gått har man tänkt mycket. Satt idag vi frukostbordet och partade med Amanda och försökte förklara att hon får ta det lugnt när hon leker med farfar. Igår så lekte dom och det var nått farfar inte förstod och Amanda säger men det fösrtår du väll. Jag såg frustrationen i pappas ögon och han vart lite lätt irriterad. Jag fattar ju att det måste vara jobbigt för pappa att inte förstå. Det ser ut som att det är på gång att få in pappa på växelvård nu i alla fall. Det känns väldigt tufft men också väldig skönt för mammas del.

Har funderat lite på det jag tycker är viktigt runt dom som jobbar med demens. Det har jag gjort eftersom jag skall prata om hur det är att vara anhörig. Nu verkar det som om jag får med en person till som kan avlösa mig i svåra situtioner under föredraget och det känns ju skönt. Jag har haft mycket tankar runt detta och har kommit på en del bra saker jag vill prata om. Jag tror att dom som jobbar med demens ser mest till den drabbade personen och inte alls till dom anhöriga, men går jag bara till mej själv och tittar så är pappa oftast glad och det är inte så stora bekymmer med pappa. Men jag tror att många behöver få frågan: hur mår du? Det tar en sekund att fråga och bara den frågan kan betyda mycket för en anhörig.  Alla frågar nämligen hur mår pappa och svaret är lätt. Han mår ganska bra för han vet inte annat! Det är ju vi anhöriga som lider och har det svårt som får se pappa sakta tyna bort. Det låter kanske egoistiskt men det är ju det som är det tuffa att se den man älskar sakta försvinna och inget finns att göra åt det. Man får bara försöka var glad åt dom roliga och bra stunderna som finns kvar i pappas liv. Det är många kvällar som tankarna kommer  och jag försvinner in i min tankebubbla och tårarna rullar ner för min kind.  Just när det är som jobbigast och allt känns hopplöst så kan det kännas som hjärtat spricker i tusen bitar och man slits mellan hopp och förtvivlan men ändå kan man inget göra. Så jag tycker att dom som jobbar med detta kan fråga den anhöriga hur mår du? Sen är det klart att man ska fokusera på den sjuka, men en sekund kan man ta och ställa frågan så den anhörig känner att det är någon som bryr sig. För som anhörig hör man oftast som sagt: Hur mår pappa/din make? Jag vet att dom som jobbar med demens och brinner för sitt jobb är fantastiska i sitt arbeta jag kan räkna upp flera stycken, men sen finns det dom som inte äns har utblidning och det tycker jag är helt slut. Jag ser ju hur svårt det kan vara att bara ta av pappa skorna men tackvare all info jag fått via anhörigcirklar, demensföreningen och demensköterskor så vet jag hur man skall handskas i en sådan situation.  Men jag tror inte att alla som jobbar med demens i Leksand vet hur man ska göra för att inte bli frustrerad själv och smitta av sig på den sjuka för det är lätt hänt att den drabbade blir arg eller irriterad för att inte förstår vad han skall göra. Jag hoppas att Leksand får upp en egen avdelning som bara jobbar med demens och att alla får en utbildning och att det bara är folk som brinner för detta som jobbar där. Alla som jobbar på Pärlan ska ha stort tack för jag vet hur duktiga ni är och jag ser hur glad pappa är när han får vara där han känner sig behövd och det betyder mycket för honom. Tusen tack till er och jag lovar att komma in och hälsa på er en dag till. För det styrker mig i mitt livslånga sorgesrbete för det är jut det de är. Ett långt arbete att försöka ta vara på det bästa i livet och försöka få barnen att få härliga minnen från sin barndom som jag en gång fick med min far…..

 

Jag vet att jag sagt det för men det tåls att säga igen: Jag  älskar er för allt fint jobb ni gör. Beth , Maggan och Nina ni är helt klart de bästa stöttepelarna som finns. Miljoooner kramar på er!!!

 

Jag har varit och hälsat på min pappa i dag på dagverksamheten pärlan. Han var strålande glad och stolt när jag kom. Jag blev så glad när han satt där och hadde det så bra. Jag satt där medans dom åt och små pratade med dom, vi hadde det så mysigt. Nu vet jag iallafall att han har det jätte bra på Pärlan och det gör mej mycket lugn. Det är så mycket som jag skulle vilja skriva men det är lite för tidigt att skriva om än men det kommer lite längre fram. Det har väll inte hänt så mycket mer i dag heller har haft fullt upp med allt möjligt har bl.a träffat Sören som sitter i styrelsen på demens föreningen med mej, Vi fastnade och stod och paratde länge och väl. Det känns så skönt att allt börjat lossna för mig och att jag prata mer öppet om min far. Det är ju klart att det är lättare att prata med en som sitter i en liknande sits än det är att prata med en utomståeende. Jag har så mycket ideér som jag måste gå vidare med och försöka hjälpa andra som har det svårt. Jag tycker faktiskt att alla människor ska ha rätt till ett så bra liv som möjligt och vissa kan få det mycket bättre en dom har det. Det är inget liv att vårda sin närmaste tills man själv går in i väggen. Man har faktikt rätt till hjälp. Pappa behöver nu tillsyn 24 timmar om dygnet och det måste vi se till. Det är ju klart att han inte klarar att gå på  toa eller klä sig, Han måste ha tillsyn jämt. Ska min Mamma behöva ta den smällen och jobba 24 timmar om dygnet? Okej det är klart hon får ju sova. Men tänk er själv att behöva gå upp 3-5ggr per natt och leda tillbaka pappa till sängen och tala om att det är bara att somna om för det är fortfarande natt. Sedan ska du upp nästa morgon och vara glad på jobbet. Nej det är så slut så slut.. Jag bara hoppas att hon får växelvård snart så hon kan sova en natt igenom. Usch vad jag fick skriva va mig.... Idag har det varit mycket som ville ut...

Ha det underbart och ta hand om varandra. Tala om för dom ni älskar att ni älskar dom. Alla behöver höra det....   

Det har varit mycket tankar och funderingar om allt mellan himmel och jord denna vecka. Att träffa Mattias var som ni förstår en stor befrielse. När jag ser tillbaka på träffen med Mattias så här i efterhand så märker jag att just få prata med någon som förstår, är den bästa medicin som en anhörig kan få. Det både stärker och bygger upp sjävförtroendet och den muren jag byggt upp utåt blev en meter lägre och jag känner att jag blev yterligare lite mer öppen. Detta kände jag framför allt i går när jag var hem till min faste och det kom en vänn till henne som har en kusin som har Alzheimers. Jag fasnade och uppetog deras tide i över en timme då vi satt och pratade om detta. Jag märkte att hon oxå kände att det var skönt att få prata om detta med någon som upplever samma sak.

Jag satt i dag och tänkte på allt roligt min älskade dotter sagt och gjort...
Det började med i går kväll då vi var på toa samtidigt och jag stod och kissa sammtidigt som henne och hon utbrister när jag är klar. Men pappa du måste ju ta och torka din snopp. Jag visste inte vad jag skulle säga eller vilket håll jag skulle titta åt, skrattet kom ganska omgående fast jag försökte hålla mig..


Sen har jag en stark händelse när hon var liten och vi var och handlade i affären. Vi var klara och på väg till kassan och Linda säger stanna, och jag stannar kundvagnen som Amanda står i var på hon ramlar baklänges och sätter sig på en chipspåse som naturligtvis smäller i högansky. Det bara yr chips runt oss och alla som står i kassorna vänder sig om och stirrar på oss. Jag höll på att skämmas i hjäl.. Men det är roligt att tänka tillbaka på så här i efterhand när man är lite ur gängorna.

Mattias gav mej en god idé som vi pratade om som jag tror att jag oxå ska göra.. Att bara skriva ner dom 10 roligaste händelserna rörande min pappa som jag upplevt. Då kan man ta fram dessa och tänka tillbaka på dessa och bli lite gladare om man känner sig nere dessutom är det något jag berätta för mina barn när dom blir lite större så dom får veta hur farfar var när han var frisk. Jag vill ju oxå att mina barn ska få veta hur farfar var och hur mycket han betyder för mig.

Ha det jätte bra och ursäckta att jag inte bloggat på några dagar men ibland blir det så.

Idag har jag varit nere i Borlänge och träffat Mattias och Thess. Jag var lite närvös först och så men det lossnade ganska fort. Jag har alltid tyckt det har varit något bekant över Mattias  och det första han säger när vi träffas: Dig känner jag igen. Efter en stunds konversation kommer vi på var vi sett varandra. Det är ju faktiskt så att vi gått på samma skola i Älvdalen.
Jag trodde det skulle bli en kopp kaffe och en stunds pratande men vi satt och pratade i flera timmar. det vart som en befrielse i hela kroppen. Jag kännde att allt lossnade och det var så skönta att prata med någon som förstår och upplever samma saker. Det var mycket skratt och mycket allvar i mellan åt. Det kändes som om jag kunde säga allt till Mattias och jag hoppas jag funnit en vänn för livet. Jag hoppas vi träffas någon gång snart igen killen, du är stört skön. Det är inte många man kan prata med kännslor med.
På vägen hem när jag satt och njöt av min cheese burgare så ringde nallen och jag fick en förfrågan om att hålla ett litet kort föredrag för hemtjänsten på limsjögården i leksand om hur det är att vara anhörig. Jag bestämmde mej för att göra det trots att jag är nervös för att prata inför grupper, men jag tyckte att har jag kommit så här långt så kan jag vell försöka med detta oxå och detta tack vare att Mattias gett mej lite mer styrka i dag att tro lite mer på mig själv.
Jag har fått så mycket nya ideér i dag under vistelsen i Blge som jag tänkte ta upp på nästa styrelsemöte med demensföreningen nästa möte.  I dag känns det som första dagen i mitt nya liv. Jag känner mig så glad och lycklig över denna dag så ni kan inte ana. Det låter kansk fånigt men i dag har jag äntligen vågat öppna mig riktigt för någon. Nu kan det bara bli bättre...

Tack Mattias och Thess för att ni ville träffa oss. Ni är underbara persnligheter båda två och Mattias fortsätt och synas det behövs verkligen mer kunskap om demens. Nu ska jag ta och sätta mig och läsa artickeln ordentligt om dej... Stora kramar på er alla....

I dag har det varit fullt upp med jobb och skjutsa ungar och hämta men imorgon tänkte jag vara ledig. Då tänkte jag ta en tur till Blge och träffa Mattias och lära känna honom lite bättre. Det ska bli jätte spännande och få hör hur hans liv fungerar och hur han tacklar alla prövningar.
Jag har en känsla av att vi kommer och förstå varandra mycket väl. Jag får väll blogga lite i morgon och berätta om allt som hänt under dagen.
Ikväll blir det inte mycket gjort, jag tänkte bara ta det lugnt som omväxling. Har fått två samtal idag ang jobb som låter intressanta och båda har med mat att göra. Det ena ska jag prova på onsdag nästa vecka och det andra skulle hon återkomma om tid och plats, så allt känns mycket spännande just nu. Jag kommer med ett litet inlägg i morgon om hur träffen med Mattias var, trotts allt är jag lite nervös...

Ha det bäst alla vänner

Ja då har det gått en vecka till. Har varit hos mamma och pappa mycket denna vecka och hälsat på. I Fredags var jag där och tog hand om pappa en stund medans mamma handlade och lite sådant. Jag försökte få igång honom lite och pratde om förr och när han var liten. Han började väll till slut komma i håg och skrattade. Jag påminde honom hur han skötsönder farfars körsbärsträd med hagelbössan. Det har jag aldrig gjort sa pappa med ett stort leende på läpparna, jag såg på honom att de kom han i håg. Så jag fortsatte och prata om det och han satte händerna för öronen och sa: Bingo igen oaoaoaoa bingo igen... Jag har aldrig gjort något sådant, jag var så snäll när jag var barn och så blinka han med ögat... Han log så det stod härliga till, det var så skönt att få han så glad. Det riktigt värmde i kroppen! Efter en stund så lossnade allt, Pappa berättade att det var inte bara körsbärsträdet som hade rykt det var andra buskar oxå som den där skatan hade suttit i som han skjöt på. Vi hade så roligt den lilla stunden vi satt och prata och jag kände att det var ju nästan som när jag var liten och pappa berättade olika händelser i livet. Okej det kanske inte var felfritt berättat, men det var en mycket bättre dag än det har varit tidigare i veckan...
Mamma berättade att hon och pappa varit oss faster i veckan och faster hade stånkat och stönat och allt var så väl slut. Då hade pappa sagt: Sluta! vi är väll inte döda än. Jag tyckte det var bra sagt av min far, man har inte besvärligare i livet än man gör sig. Huvudsaken är väll att alla mår bra och man har mat så är igentlign livet tip top, det finns ju dom som inte ens har det. 
Veckan som kommer ska jag troligen åka en vända till blge och träffa Mattias karlsson och ta en fika. Vi har mailat lite med varandra denna vecka och det blir troligen så i alla fall. Ska bli jätte spännande och roligt, det är lite som om vi har haft lite samma uppväxt tror jag.
Nej nu måste jag ta itu med lite saker här hemma innan jag ska åka med Amanda och dansa..
stora kramar på er alla..

Ni som vill besöka Mattias blogg så kommer adressen här:
http://mlesliek.blogg.se/

Jaha då var det full fart igen. Igår hade jag ingen lust att skriva, jag var så ur gängorna så det var inte sant. tankarna for och allt var jobbigt t.o.m Mamma reagerade på mig att allt inte var som vanligt. Jag fick lugna henne och tala om att det är lugnt men jag har mycket i huvudet nu. Allt blev så efter att jag träffat pappa i söndags han raserade allt försvar jag byggt upp och så har det varit folk som hackat på mej från höger och vänster. Det vart väll så att jag kände mig lite nertryckt, men efter att jag varit på jobbet så kändes allt lite bättre och jag kände mig behövd. Jag tror att alla behöver känna sig behövda någon gång.
Jag skickade ett mail till Matttias karsson i går på vinst och förlust. Jag har inte hört nåt från honom på typ ett halv år och jag som så gärna hade velat träffa honom, för jag tror att vi har lite samma uppväxt och sitter i samma båt. Vet ni, jag fick svar av honom och nu pratar vi om att träffas. Det känns jätte kul.
Jag var även hem till mamma och pappa efter jobbet och satt där en stund och pratade. Mamma fick mig så intresserad av ett recept på en stek så jag satte fart hem och provade trotts att den tog 5 timmar att göra. Den vart klar vid 22 tiden på kvällen, men gud så mör den bara smalt i munnen. Så i dag blir det stek, gräddsås och potatis till middag. Inte så dumt va!

Nej nu är det ungarna som ska till dagis och jag till jobbet...

Idag har jag haft fullt upp. Vi har varit på gården och jobbat på med veden och sedan har Mamma, Pappa och faster varit här. Det sved i hjärtat att se pappa. Jag vet snart inte hur jag ska tackla situationen med pappa. Han dalar och dalar mer omer utför ibland är det iof väldigt bra men idag var ännu en sån där jobbig dag. Jag bygger upp en mur som rasar när jag ser honom att älska dej pappa är inte svårt men att se dig som en 4 åring är jobbigt. Jag vet att det är bara att förbereda sig på den jobbigaste tiden men hur gör man det? Du fanns alltid där för mig men hur ska jag orka finnas där för dig?
Jag älskar dig!!!
  

Gud vad veckan går fort, jag hinner ju inte med någonting. Bara jobb och jobb men igår var det en sån där dag jag bara inte gjorde någonting. Då hade jag jobbat nio dagar i rad så tyckte jag att jag var värd en dag ledigt. Nu är det dax att skjutsa ungar till dagis och i väg och jobba och bara vänta på kvällen och hockeyn. Det var inget roligt väder ute heller, jag tror att det regnar som det ser ut. Jag ska försöka ta mej i kragen i dag och få lite utlopp för min kännslor och blogga lite men det har varit svårt det senaste kvällarn då jag varit så trött och instängd i min egen lilla bubbla och travat rakt i säng...

Nej nu lär ungarna till dagis.. hej på ett tag..

Måndagar är vell dom tråkigaste dagarna. Gå till jobbet efter helgen och slita en vecka till, iof så har jag ju jobbat helgen som var oxå så det kanske blir lite mycket. Var hem till mamma och åt lunch på rasten idag. Det var jätte skönt att bara sitta och prata lite med henne så man får höra hur hon mår. Pappa hade varit uppe 3ggr i natt och natten innan hade han varirt upp 5ggr. Inte så konstigt att hon ser sliten ut och att hon har lätt att brusa upp ibland men det tär ju på oss allihop på olika vis. Har inte hunnit med att träffa pappa idag eftersom jag kände att jag behövde tillbringa en stund med familjen i dag. Nu ligger barnen och sover och Linda ligger utslagen i soffan och sover. Själv är jag väldigt trött och ett evigt grubblande på massor av frågor som igentligen inte har något svar, det får framtiden utvisa men det är klart att man inte kan låta bli att tänka en massa dumheter. Min bror ska gå på dalle istället för mig och lyssna på en konferens om demens. Det tycker jag är jätte bra att han gör för han behöver det.
Hur ska jag förklara för min fyar åriga dotter att hennes farfar är sjuk. Dom kommer i hop sig rätt ofta och jag ser ju att Amanda tittar lite fundersamt på pappa när dom inte kommer överens. Hon blir irriterad när han inte förstår och han blir irriterad när hon blir irriterad. Jag har försökt förklara men jag tror inte det gick in riktigt. Det är tragiskt att det hon kommer komma ihåg av pappa är att farfar var sjuk om hon nu kommer komma i håg något alls av honom när hon blir stor. Just därför vill jag komma ihåg allt roligt som hänt med pappa så jag kan berätta det en dag när hon blivit större. När jag var lite så kommer jag så väll hur jag kröp upp i min farfars knä och han berätta de massa historier han varit med om både ur verkliga livet och det han trodde starkt själv på te.x småfolket. Ja just de han hade sett små folket han. De berättade han även när ja vart stor och han var helt inne på att dom fanns för han hade sett dom. Nej det är vell dax att försöka sova eller åt minstone lägga sig i sängen och titta på TV:n...

Godnatt på er alla...

ÅHHH i dag är jag så trött. ska väll försöka dra till jobbet men det känns inte som jag har lust. Är lite inne i en down period just nu igen. Satt i går och grublade och tänkte så tårarna rann. Jag försöker att koppla bort det och sluta tänka på det men då får jag dåligt samvete i stället.
Ja det vart inte många rader det här men jag måste sticka till jobbet. Känns som jag velat suttit här idag och bara skrivit av mej idag. Får väll skriva lite mer ikväll när ungarna är hämtade...

bye bye...

Idag tog jag och min  bror en sväng till orsa och flög gyro.. Helt underbar tur vart det med mycket lek i luften. Nu sitter jag här ensam med ungar och tanten i borlänge. lite tråkigt får jag väll säga. men men.. Här kommer lite bilder från orsa iallafall. Det var skönt att få bara koppla bort allt för en eftermiddag och ha roligt med min bror.
Nu blir det lite vila eftersom jag jobbar 7dagar denna vecka så det blir tidig kväll. Stora karamar på er allihop..