En dag i tankar...

Idag har jag haft skallen full av tankar kring pappa och haft enorm saknad inombords. Det är nog inte så konstigt eftersom vi pratade så mycket om denna eländiga sjukdom igår.

Jag har fått en mycket intressant komentar i föregånde inlägg om varför jag gör detta med föreläsningar. Så jag tänkte berätta lite om hur det ligger till. Jag och min bror halkade bara in på detta igentligen då vi vart tillfrågade att komma och prata inför en grupp inom vården i Leksands kommun och på den vägen är det. Ni ska veta att jag har varit fruktansvärt blyg och har aldrig trott att jag skulle klara av något sånt här och inför varje föreläsning så är jag så nervös så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Men så fort dom första orden kommer så släpper det och jag vet att ingen kan rätta mej och säga att jag har fel. Sen är jag så himla glad över att så många unga känner igen sig i det vi berättar. Jag pratade med en kille i går och han sa att han känner igen sig i allt vi pratat om. Det kändes så skönt att få det bekräftat. Jag har hört flera säga samma sak. Det jag vill med detta är att visa att det finns så många unga anhöriga som tror att dom är ensam men det är dom inte och det är något jag tycker att man ska arbeta vidare med. Även dom unga anhöriga behöver stöd och hjälp men dom kanske inte riktigt vågar eller vet vad dom ska göra för att få hjälp, stöd och även få prata av sig. Stänga in allt du har inom dej går bara till en viss gräns sedan spricker allt. Fråga mej för jag har gjort det och fler med mej.
Sen känner vi olika allihop men make\maka  till en drabbad demens sjuk tänker på ett annat vis en som jag då som är barn till den drabbade. Jag ser andra saker än mamma som mister sin man och jag min pappa och det kan jag märka när vi diskuterar om pappa för vi brottas med lite olika tankar.

Jag måste säga en sak till innan jag går i duschen. Idag sa min mamma något som gjorde mig så glad. Hon sa: Tobias du ska veta att jag är otroligt stolt över dej och det du och Thomas gör för det skulle jag aldrig orka.
Där har vi ett skäl till en make\maka skulle aldrig orka med detta.

Så man kan samman fatta det så att jag gör det för att öka kunskapen om dom anhöriga och vad dom behöver för stöd och öka förståelsen för dom drabbade och des anhöriga. sen är det en lite bonus att det är som lite terapi för mig... 
Här kommer min mail igen: pliggen6@hotmail.com

Ha det bra... 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0