Suttit och läst lite gammla tankar och funderingar och hittade detta som jag skrev för ett år sedan när livet var som tyngst! Har kanske lagt upp det förut.. kommer inte i håg men jag lägger in det iallafall..

 

 

 

Att vara anhörig är som att vara instängd i en bubbla, en bubbla som ofta spricker när man väl pratar om sin sjuka pappa. Att vara anhörig är väldigt jobbigt. Det är ett jätte stort sorgearbete som man försöker leva med. Att göra tillvaron dräglig och levbar kan vara svår och ibland när det känns svårt går jag in i min bubbla. En bubbla full av tankar och världen blir upp och ner, Tankarna snurrar och depressionen är inte långt borta. Tårarna rinner ner för kinden och livet blir outhärdligt en stund. Man jobbar och jobbar för att ta sig ur bubblan och tillslut spricker den. Efter en stunds gråtande och jobb med dina tankar så blir man mycket starkare, Man känner sig starkare och man blir som en ny människa. Jag har letat efter många sätt att läka mina sår. Gått på brokiga och smala stigar, famlat i mörker. Det ända som har fått mig att känna mig lite till mods och fått mig att slippa plåga mig själv med mina tankar är att prata öppet och skriva om sjukdomen. Att låta tårar rinna och att låta allt få komma ut det är det ända sättet att tömma kroppen på det infekterade känslorna.