Jaha, då har snart en vecka till gått sen jag skrev på bloggen.

Pappa kom hem i måndags och jag var och hälsade på då och i morgon tänkte jag att jag att jag skulle dit igen. Det var lite tufft att se pappa under den tiden han varit inne på avlastning så tyckte jag det var jobbigt och vänta på att han skulle komma hem och nu tycker jag att det är jobbigt att se honom. Han har fått börja med blöjor när han var inne och det känns fruktansvärt. Han kan fortfarande gå på toa men ändå åkte det på blöja för att han inte kan säga till själv. Jag måste säga att det svider i mej nått fruktansvärt att få reda på det även om jag vet att det ser till hans bästa. Jag innbillar mej oxå att pappa blivit sämre när han har varit inne. Vet inte riktigt om han känner igen mig. Det är så frustrerande och hjärt skärande så jag vet inte riktigt var jag ska göra av känslorna. Varför ska allt behöva vara så här? Allt jag vill nu är att vara mer med min pappa annars kommer jag att ångra det när det är försent, det vet jag... så imorgon ska jag vara med han så mycket jag orkar. Det är klart att det är jobbigt för både psyket och hjärtat att var med en som varit ens stöd igenom livet och som bara försvinner...



Pappa du finns i mitt hjärta som den fina människa du en gång var trotts att du har mer och mer svårt att klara dej på egen hand. Behöver du en klippa att luta dej imot när det stormar så ska du veta att jag alltid finns. Jag älskar dej och jag kommer alltid finnas här för dej som du har funnits för mig. Du stälde alltid upp när jag var ledsen och du hjälpte mej när jag hade problem. Tillsammans kunde vi flytta berg och det kan vi än, även om jag måste vara styrkan för oss två men jag finns här för dej...