Har ni någon gång känt att världen har rasat samman som ett korthus. Så har min vecka varit. Alla dåliga besked har kommit denna vecka och jag har trott att det har varit slut med pappa ett par gånger under veckan som varit. Inatt kom jag hem strax efter 24.00 men var vaken pga allt som hänt fram till tre tiden. Jag har sovit dåligt och känner mig väldigt vissen idag. Det finns en grej som jag fick reda på i går det var att pappa vet vem jag är i allafall i går. Långt innerst inne vet han vem jag är. Det är första gången på flera flera månader han visar tecken på detta och det värmer ju på sitt vis. På måndag då ska jag ta itu med två av min problem och sedan ska detta vändas till något positivt hoppas jag och det är bara att blicka framåt. 


Vi hörs snart...