Jag är så glad och tacksam! Igår sålde jag Leksandsstolarna som jag fick skänkta av Leksandsstolen! Tusen tack till min arbetsplats som skänkte mig dessa stolar för att få in lite extra pengar till Leksands demensförening. Nu har vi fått in 4000kr som kommer att komma väl till pass. På Onsdag ska vi ha ett extre styrelsmöte där jag hoppas på att vi kommer fram till ett bra beslut om där vi kan andvända en del av pengarna till något fint. Jag har haft två riktigt jobbiga veckor men som man säger en olycka kommer sällan ensam. Det har varit tufft mentalt där jag till och med brakade samman i tårar en kväll och min älskade sambo fick ta hand om mig och vara en stötte pelare. Nej livet ska bestå av bult, skrål och näs kollor;)... Skämt och sidor jag är iallafall på ett bra humör nu och känner och hoppas att allt ska vända till något positivt.


Tack Erkers möbler (Leksandsstolen) Ni ska vet att ni gjort en Ordförande stolt och tacksam över att det finns sådana företag som vill hjälpa andra! Och Tack Åke som inte änns prutade som tyckte att det var bra om pengarna gick till något som kunde hjälpa till!

Hörs snart igen

Har ni någon gång känt att världen har rasat samman som ett korthus. Så har min vecka varit. Alla dåliga besked har kommit denna vecka och jag har trott att det har varit slut med pappa ett par gånger under veckan som varit. Inatt kom jag hem strax efter 24.00 men var vaken pga allt som hänt fram till tre tiden. Jag har sovit dåligt och känner mig väldigt vissen idag. Det finns en grej som jag fick reda på i går det var att pappa vet vem jag är i allafall i går. Långt innerst inne vet han vem jag är. Det är första gången på flera flera månader han visar tecken på detta och det värmer ju på sitt vis. På måndag då ska jag ta itu med två av min problem och sedan ska detta vändas till något positivt hoppas jag och det är bara att blicka framåt. 


Vi hörs snart... 

Jag ber om ursäkt men det hinns inte med bloggen så mycket nu när sommar är på gång. Nu är det full fart med gräsklipparen och andra viktiga saker. Jag såg att jag fick ett fint svar för två inlägg sedan och jag vet att man aldrig ska fråg saker. Men tyvär kan jag tycka att det är svårt att låta bli. Här om dagen var jag in till pappa och jag sa precis som många föreslagit. Hej här kommer jag det är Tobias. Jag fick en blick och jag såg att han inte förstod. Ja sa han bara men jag vet inte om jag finns kvar i minnet alls längre på pappa. De gör ju att det känns lite extra jobbigt att hälsa på dock att jag alltid för söker ta vara på dom fina ljusglimtar som finns. 

Jag Tänkte jag skulle berätta lite vad vi syslar med i demensföreningen nu.. Jag försöker få in lite extra pengar för jag önskar att vi kan gör mer för alla drabbade och annhöriga. Så nu strax ska jag förnya en annons strax och hoppas på mer respons där. Jag har lite ideer som jag vill uträtta till hösten men till detta behövs ju lite pengar och jag hoppas att vi kan lyckas med någon krona i år..


Om du vill stödja oss med en gåva står vårt plusgiro konto 608 21 64-2 alltid till förfogande;)

Nej nu ska jag fixa med annonsen.. Höres snart  

Jag bara kände att jag vill skriva av mig lite.Nu kommer det en del tankar och funderingar som poppar upp i skallen varje gång som jag har träffat min pappa.

I Tisdags var jag och träffade pappa. Det var med tunga steg jag gick mot entrén. Jag hade en stor klump i halsen och jag hade mycket som for runt i mitt lilla huvud. Kommer pappa känna igen mig idag da? Jag slog port koden och öppnade dörren. Väl innan för dörren tog jag några djupa andetag och tog sikte på pappas rum. Jag tittade försiktigt in genom dörren och såg att pappa låg på sängen och vilade sig. Jag gick in och satte mig på sängkanten och sa: - Hej pappa känner du igen mig. Var på jag möts av en tom blick som tittar på mig och pappa säger: -Nej!
Att mötas av denna blick och se att han inte vet vem jag är det är så hjärt skärande och så jobbigt att jag inte vet vad man ska ta sig till. Jag försöker alltid att ta någonting bra ifrån varje gång jag är hos pappa. Någonting som jag kan spara uppe i hjärnkontoret. Men att hitta nått är inte alltid lätt. Denna gång så trodde jag nästa att pappa var frisk dom första 20 sec. Pappa sa bara inte, att han inte visste vem jag var utan han fortsatte en mening som vart helt rätt och riktig. Det har jag nog inte hört på ett år. Det var nästan så jag hamnade i chock. Jag kommer inte i håg vad han sa just nu men det var något positivt för mig och jag tar det till mig.

Efter detta besök så blir det jätte mycket tänk och jag går omkring ofta för mig själv och grublar på frågorn man aldrig kan få svar på. Varför? kommer det snart va över? Hur mycket förstår pappa? Varför kan man inte få en minut av sin friska pappa och få säga det man vill?

Vet ni idag ska jag åka till mitt lilla andningshål för att få lite ny energi. Prata av mig med min bästa kompis som ger mig stöd här i livet. Även om jag har en sambo som är jätte förstående och är det bästa som finns på denna jord så besparar jag henne att behöva lyssna på mig när det är tungt med tankar och så. Jag vet att hon lyssnar och så bara jag vill men för mig så känns det bättre med min bästa kompis.

Vi hörs snart igen.... 

Hej på er!
Hoppas ni haft en bra påsk. Själv har jag haft det bra och hållt på med veden och pysslat på tomten tillsammans med min kära sambo. I morgon kommer annonsen för våran föreläsning i Rättvik den 18de April. Den kommer i Rättviksnytt och jga har redan börjat gått igenom lite nytt matrial kring demens som vi eventuellt kommer att ta upp i mån av tid. Sedan har jag och Linda beställt en kryssning som det bär av på. Det ska bli så oerhört skönt att komma ut på något igen tillsammans. Det är ju så långt mellan gångerna vi kommer ut. Annars har det inte hänt så mycket. Jag jobbar och livet rullar på!
Man har ju mycket i tankarna men att sitt och beklaga sig över hur jobbigt allt kan vara ibland är något som kan bli jobbigt att läsa om  i längden för alla har vi ju jobbiga dagar även om jag inte alltid säger det. Fick en riktig down vända här i helgen då jag satt och titta på kort på pappa. Något som vart väldigt frustrerande och jag ville bara sluta tänka på allt men det gick inte. Så jag och Linda satt oss och tittade på en komedi för att försöka lätta upp humöret men det fungerade väl så där kan jag säga.
Men ibland blir det så där och man känner sig väldigt nere och ibland är allt jätte bra. Det är något jag lärt mig hantera ganska bra trots fler bakslag.

Skriver lite mera kring föreläsningen i veckan här...

På åter seende... Kramar...

Oj vilken trött kuff man är i dag da.. Jag var ute med en kompis i går och handlade lite fiske prylar. Just nu laddar jag inför fisket som komma skall.
Föreläsningen i Onsdags var mycket givande och gav nya synvinklar på livet om hur man kan tänka om livet. Det är något man ska gå och lyssna på om man har möjlighet tycker jag. Denna föreläsning rekomenderas starkt. Jag har suttit och funderat mycket på pappa i dag och känner att det är dax igen att göra ett besök hos honom. Mycket kommer när i huvudet när det gått ett tag och man inte varit där men jag har inte haft den orken för stunden att hälsa på.

Veckan som har gått har varit givande och jag har haft både lite lekstuga och lite hårt slit på jobbet. Med andra ord en väldigt givande vecka. Tängte lägga upp ett lite videoblogg klipp senare under dagen.

på åter seende...

Har haft lite bloggtorka det senaste dagarna. Det har väll rullat på som vanligt och det har blivit ett par datum bestämmda för ytterligare två föreläsningar, en i Rätt vik och en på Öland. Det har varit fullt upp denna vecka med årsmöte för Leksands demens förening och även årsmöte för Siljansnäs fiskevårds förening som jag nu mera oxå sitter i styrelsen i. Det är två viktiga ämnen som jag brinner för. Fiske som är min hobby och demens sjukdommar som jag bara tycker drabbar fler och fler. Ibland undrar man var finns nöd bromsen för demens sjukdommarna?
Årsmötet i demensföreningen gick si så där enligt mig. Var fruktans värt nervös värre än när vi pratat inför över 100 pers när vi föreläst men det var ju mitt första årsmöte och alla är vi barn i början. Det har bara triggat mej mer. Så jag ser fram i mot ytterligare ett härligt år i föreningens styrelse.

På Onsdag den 21 mars ska jag försöka att åka och lyssna på en föreläsning med Lars Björklund "Hur ska jag orka" kl 13-16.  Detta är ordnat Via Anhörigstöd Leksands kommun, Leksands demensförening och Svenska kyrkan.


Nu är det dax att göra lite nytta här hemma.. Hörs snart igen 

Jag var ute med Farmor på en lite tripp tillsammans med min dotter Amanda. När vi står på balkongen hos min faster Inger så ser Amanda en taxi och hon säger: -med en sådan taxi brukar farfar åka varje morgon. Jag blir ställd och tänker på vad jag ska säga. Hon har nämligen inte träffa farfar sedan han flyttat in på boeende. Jag kramar om henne och förklarar att farfar är sjukare och berättar att han ju inte bor kvar hos farmor längre men om hon vill kan vi hälsa på honom. Hon säger: - Om han är sjuk då borde han få en spruta av farbror doktorn men hon vill gärna hälsa på. Sagt och gjort vi åker till Edshult och hälsar på. Vi kliver in och hon blir väldigt reserverad och vill inte prata med farfar så vi går en sväng och jag sätter mig och pratar med henne. Hon tittar på mig och säger att farfar är inte som han brukar och hon vill åka hem. Vi stannar en lite stund till och hon är jätte duktig men jag ser hur tankarna går. Jag känner så här i efter hand att det var bra att hon fick uppleva detta och att hon nu vet hur farfar är och att han faktiskt mår väldigt bra och att han är väldigt glad. Jag är så stolt över min tjej och en sten har släppt från hjärtat. Vilken underbar tjej jag har.....

Idag vart dom klara. Jag har fått två stolar av mina underbara chefer som jag tängt sälja och skänka alla pengar till Leksand demensförening. Jag kommer lägga upp här när, var och hur detta kommer att gå till lite senare. Jag har haft lite fullt upp de senaste dagarna och tittat på lite olika saker som kommer under mars månad. Har även börjat titta på nästa föreläsning som kommer i april i Rättvik.
I morgon jobbar jag sen blir det simma i Leksand. Ska bli så skönt att få röra på sig lite igen.



Detta är dom fina stolarna som jag fått. Två orginal Leksands stolar....

Idag är sådan dag när allt bara känns jobbigt. Saknaden efter pappa bara blev enorm när jag gick ut och tog en kopp kaffe på altanen. Precis som min käre far gjorde då vår solen började titta fram. Jag tänkte inte på det fören jag satt där och tankarna svallade över i skallen och känslorna började komma. Pappa fyller snart år och min bror och mamma ska in och fira lite idag med personalen och jag åker in på Tisdag tror jag. För som det är nu, så kan jag inte idag. Utan jag vill nog helst göra det själv oxå. Ibland fattar jag inte vad som hänt och varför blev det så här och hur kunde det gå så fort? Nej nu är det dax att rycka upp sig annars kan hela denna dag bli ett enda långt grubblande och tänkande. 

Jag måste säga att det är tur att jag valde att skriva på bloggen och prata öppet om min pappa och inte stänga in allt som jag gjordet till en början. Det hade aldrig fungerat och jag har träffat en del ungdomar som reagerat exakt lika dant som jag och vill inte prata om det men man orkar inte bära det inom sig. Ut med det bara annars blir livet som i en bubbla och man skyddar sig och stänger in sig...  

Nu har jag hunnit sumerat och funderat över allt som har hänt nere i Jönköping. Jag har kommit fram till att Jönköping har en jättebra demensvård i och med deras demens Team som verkar fungera ypperligt bra och jag blev fruktansvärt glad över att höra detta. Jag hoppas att det poppar upp flera demens team i Sverige. Vi lyssnade på en Läkare som var fruktansvärt bra på att prata inför oss vanliga människor och andvände sig inte av massa medecinska termer som man inte fattar ett dyft av. Jag är glad att vi fick vara med på denna resa och fick lyssna på alla fina föreläsare. Men vi får inte glömma våran Stina-clara en fantastisk människa som berättade om demens förbundets arbete och uppgifter. Att ha henne i förbundet ger alla kraft mod och styrka att orka strida för en bättre demens vård i sverige.

Jag vill avsluta detta inlägga så som Stina-clara avslutade sin föreläsning.

den som tror att liten är svag har aldrig sovit med en mygga i sovrummet